För någon timma sedan tänkte jag börja med lullebullsbak här i huset igen. Smulde jästen och smälte smöret. Då märker jag att de äldre personerna i detta hushåll bara har köpt ett paket (0,5 g) jäst när det behövs två (1g) till en sats bullar. CraP! alltså måste jag gå till stadsön och tillbaka för Ica/Rimi när jag redan har börjat baka för sent.

- Tips! - Så när jag var där var jag ju bara tvungen att kika på tidningsstället för att trösta mig. Märkte att flera damtidinigar just nu skickar med DVD:er :D

Hade svårt att välja mellan de som skickade med Sex and the city (feminina och någon annan) och Elle som jag valde. De skickade med en av mina favoritfilmer The holiday. Då blev jag glad igen.

Nu ska lussebullarna bara jäsa en timma (!) innan det är dags att baka ut dem. Nu hinner jag förbereda middagen under tiden. Och Ghost Whisperer börjar nu.

  Tur att det är gamla avsnitt, för efter att Andrea och sedan även Jim har dött är det minst sagt ovärt.

Snyggt par

Eftersom jag fortfrande inte vågar träna på riktigt i rädsla för att bli sjukare, tog jag en vinterpromenad efter frukost i stället.

Jag gick i skogen. Det är första gången jag har gjort det ensam sedan Lava försvann. Jag har inte känt mig redo för det. För det var i skogen jag kände mig närmast henne, det var som om vi hade vår egen lilla värd bara vi två där inne, lång ifrån människor och bilar. Jag älskade att vandra i skogen med henne. Nu kändes allting så nära, som om jag kastats tillbaka i tiden, och om jag såg mig omkring lite, skulle jag se min svarta ängel skutta runt där i snön. Lycklig, som hon alltid tycktes vara. Känslorna var som splittrade, på ett sätt blev jag ledsen eftersom det påminde min så starkt om alla de bra stunderna vi hade, och då även samtidigt om varför det tog slut och var hon är nu. Å andra sidan blev jag glad inom mig, en slags orubblig stolthet över att jag fick chansen att äga en sådan hund. Känslan av ledsenhet tog inte över helt, vilket känns väldigt skönt. 

Ett av målen den här veckan för mig, var att jag skulle ringa Petra och fråga hur det går med henne, det var väldigt länge sedan jag hörde av dem sist. Innan jag överlät henne till dem, tänkte jag att jag skulle kontakta dem ofta, prata i telefon och hälsa på. Såhär efteråt har det mest känts jobbigt. Jag trodde att det skulle vara viktigt för mig att fortfarande låta Lava vara en del av mitt liv, bara att jag inte själv ägde henne. Nu förstår jag inte riktigt hur jag tänkte, det käns bara fel att ringa och "störa" dem, det är ju faktiskt deras hund. Om jag hade varit orolig över hur hon hade det, hade jag nog haft mer kontakt med dem för att försäkra mig om att hon inte hamnat i fel händer, men jag hann bilda mig en så bra uppfattning av deras familj, att jag är säker på att hon har det så bra hon kan ha det.

Vi får se om jag lyckas med det där samtalet, veckan är inte slut än.

När jag gick i skogen blev jag också påmind om hur länge det kommer ta att komma över hela det här med Lava innan jag - och om, jag någonsin kommer att skaffa hund igen. Hur många år det nog faktiskt kommer att ta. Det är en sak att veta att man har plats och tid i livet för en hund igen, men en annan att veta att man har det i hjärtat. Att man kan förlåta sig själv fullständigt för det som varit och fokusera på den nya hunden.

Den senaste tiden har jag känt att jag tagit stora steg framåt, jag har sett andra hundar på ett helt annat sätt än jag gjorde första tiden efter Lava. Jag har kunnat glädja mig åt dem nästan som innan jag själv ens blev hundägare. Just efter Lava kunde jag inte ens klappa en hund utan att det gjorde ont i hjärtat, men nu har jag kännt att det inte är så långt kvar tills jag kan se mig själv i framtiden med en annan hund.

Den känslan försvann helt i skogen idag, för en stund där var jag övertygad om att "kapitel egen hund" aldrig någonsin kommer att gå att läsa i min bok igen. Vi får se vad framtiden för med sig...