Ja, pappa vad ska man säga.

"Jag är visst inte odödlig i alla fall"

Nej, det är du inte så sluta skrämmas.

Vi älskar ju dig.

Haha, jag som trodde jag hade kommit över tjugoårs-krisen, men då ska jag lära mig detta i psykologiboken:

"Vid övergången till tidig vuxen ålder ska den unga mannen och den unga kvinnan skapa en ny struktur i livet. Biologiskt sett står individerna på höjdpunkten i sin livscykel. De ska socialt och emotionellt bli självständiga genom att bilda en egen familj. Det är nu dags att sträva efter att uppnå viktiga livsmål, skaffa eget boende, hitta en plats i samhället, gå in i nära relationer samt (förmodligen) bilda familj, fostra barn och få en ansvarsfull position i vuxenvärlden. De ska också avsluta utbildning, välja yrke och göra karriär. Det är en tid som kännetecknas av kraftfullhet och kreativitet men också stora utmaningar och påfrestningar."     

Visst känns det som mycket att ta in? Det där med att man nu är på toppen av sin livscykel, det känns lite skrämmande. Det varar tills man är 22 ca, sedan går det neråt- speciellt efter 25.

Det är blandade känslor jag får när jag tänker på detta. Först var det mest "kan man bromsa tiden?" men när den ändå har fortsatt att gå så accepterar jag det mer och mer och tänkte mest på hur kul det är att vara mitt i livet och hur skönt det är att verkligen få lämna allt vad tonår heter bakom sig.

Jag tänker göra dessa kommande 10 åren till de bästa hittils!