För några veckor sedan läste jag en artikel i SOLO, den hette "Är du för duktig?"

Den började såhär:

Duktig flicka-rollen är en snabbfil mot stressproblem och utbrändhet. En duktig flicka säger nämligen aldrig nej och har lärt sig att ignorera kroppens stressymptom.

Sedan handlade det om Clara Lindström som är en 23-årig journalist från Umeå. Hon fick diagnosen "duktig flicka" av sin psykolog. Detta betydde att hon genast måste se över sitt liv och omprioritera det för att inte bli utbränd. Hon var nämligen en sådan tjej, som så många är idag. En duktig flicka är man om man strävar efter att man på alla plan i livet ska ligga på topp, hela tiden. När man inte kan låta sig själv misslyckas, utan ständigt måste klara allting galant. Man måste sköta sitt jobb bra och helst klättra på karriärsstegen, klara alla prov, test och intervjuer man ställs inför. Man måste hålla sig i form, träna hela tiden, ha nyfixat hår, kläder, smink. Man måste äta nyttigt också såklart. Ha ett fint hem och hjälpa till mycket hemma om man bor hemma. Man får smått panik om man inte hinner städa huset innan man får gäster. Man måste ha bra relationer till alla andra männiksor, man måste vara en superfin flickvän, kompis och dotter. Att säga nej är något som duktiga flickan hatar. Om man råkar göra minsta fel får man superångest och slår på sig själv innifrån. Om man däremot lyckas, ja då rycker man bara på axlarna och går vidare. 

Det säger sig själv att detta tankesätt är ohållbart i längden. Om man hela tiden ställer alldeles för höga krav på sig själv, kommer man aldrig heller att känna sig nöjd. Man måste tillåta sig att inte alltid ligga steget före i allting och våga slapppna av.

När jag läste artikeln kände jag igen mig så otroligt mycket, det är detta som gör att jag har känt mig så stressad så länge. Jag har alltid haft detta beteende inom mig, fast lite slumrande. Det är nu när jag inte har haft en skola att gå till som det verkligen har visat sig.

Jag har ständigt haft något att göra, har det inte varit att söka jobb, så har det varit att hänga tvätt, laga mat, träna, plugga teori, springa ärenden på stan (både åt mig själv och andra) m m mmmmm det fortsätter runt och runt. Jag har inte tillåtit mig själv att göra speciellt mycket som är kul eller avslappnande eftersom det är "onödigt".

Jag har känt mig som en dålig människa om jag tillbringat en timma framför TV:n på kvällen. Även om jag inte ens har haft något speciellt att göra. Känslan av att jag hade kunnat ägna den timmen till något mycket viktigare ligger ändå och gnager i huvudet. Då kommer jag på något som är viktigt, tex. "Ja, jag kan dammtorka" och springer iväg efter en trasa, eller så kanske jag ger mig ut på en snabb promenad bara för att det är "nyttigare" än att dega i soffan, även fast jag redan varit på gymmet den dagen.

Jag har åkt hem bara för att laga mat till familjen efter jobbet när jag ändå ska tillbaka mot stan senare, planerat underbara måltider nästan varje dag under veckorna och bakat en hel del. Detta är mycket på grund av ett dåligt samvete som fortfarande finns i bakhuvudet, sedan jag varit ganska sur mot dem sista året i gymnasiet.

Jag har ätit desto nyttigare och fått ett dåligt samvete jag aldrig känt förut om jag åt "för mycket" godis och annat.

På jobbet har jag försökt ta fler samtal än någonsin, pressat mig, varit övertrevlig mot personalen och jobbat över så mycket som möjligt. Om jag skulle skriva allting här skulle ingen orka läsa detta inlägg.

En ständig känsla av att inte räcka till. Misslyckad och ful.

En fladdrande känsla i magen som aldrig vill lägga sig.

I början märkte jag inte denna smygande upptrappning av prestationsångest. Det var när folk började påpeka det

som det verkligen gick upp för mig, "oj jag är ju stressad". Mamma frågade varför jag inte kunde sitta still och prata med henne i några minuter och påpekade även att jag glömde vissa uppenbara saker. Vilket förstås gjorde det ännu värre, va? glömmer jag saker? Sedan förstod jag att det faktiskt berodde på att om hjärnan hela tiden går på högvarv så blir aotomatiska saker oviktiga. Tex. så satte jag in smörpaketet i skafferiet.

Sedan har vi min mage, som är känslig för stress och därför har varit jobbigare än någonsin.

Stressfinnar är ett etablerat fenomen.

En annan sak som gjorde att jag började fundera var att mina sömnsvårigheter bara blev värre och värre.

Jag kan oftast inte sova mer än cirka fyra timmar per natt under veckorna. Jag har haft ångest för att gå och lägga mig på kvällen, då vet jag att alla jobbiga tankar kommer krypande...

Allt jag måste hinna med, "fan det där glömde jag" och "har inte låren blivit lite slappa".

Och det är inte det att jag inte har försökt slappna av, belive me. Även om jag verkligen tycker att jag inte tänker på någonting, kommer inte sömnen. Jag är helt enkelt för mycket uppe i varv.

Det enda som har fått mig att lugna mig är min pojkvän, som utstrålar ett sådant där norrländskt lugn och får mig att känna mig lite bättre. Som om allt runt omkring inte spelar någon större roll. Nä jag är med honom kan jag i lugn och ro se film och bara chilla. Ligga i sängen halva dagen, och framför allt, jag kan sova. Det har länge varit som om jag "sover ikapp" alla timmar jag förlorat när vi sover tillsammans, då oftast på helgerna. Jag börjar gäspa så fort vi sätter oss i soffan på fredagkvällarna. Det är också därför det, även om jag har velat, har varit ganska dödsdömt att tex. gå ut. Jag har behövt de där 12-timmarlånga nätterna för att överleva och orka med nästa vecka utan sömn. Tack Anton, vet inte vad jag skulle göra utan dig.

För ett tag sedan blev jag alltså medveten om problemet. Folk varnade också "ändrar du inte på dig kanske du har stroke innan 25" eller "du kommer att bli utbränd". Då började jag bli rädd. När jag väl får ett riktigt jobb, vad händer då? Clara i intervjun var journalist. Kanske jag går samma öde tillmötes?

Jag var alltså tvungen att bestämma mig, vad kan vara viktigare än min hälsa?

Och sedan, okej att äta nyttigt och träna mycket, men om det i sin tur går ut över min nattsömn och stressnivå, hur bra är det då egentligen?

Idag jobbar jag därför på detta. Jag försöker att ta det lungt. Jag har märkt att jag ändå inte hinner såå mycket färre saker, det handlar inte så mycket om vad jag gör, utan mer om inställningen till det jag gör och hur jag känner mig inombords när jag gör dem.

Jag är bara människa, ingen superkvinna. Jag behöver ta det lungt. Det är inte lätt, men det går framåt. Sömnen är redan nu efter någon vecka, lite bättre.

Jag är glad att jag kom till insikt innan det gick för långt. Ha koll på dig själv och andra, du med!

Några varningssignaler, dessa är också hämtade ur SOLO.

Svarar du ja på minst hälften av frågorna ligger du i riskzonen.

När jag gjorde detta sa jag "Men om man svarar ja på alla då?"

• Är du alltid den som förväntas ställa upp?
• Blir du missnöjd med din uppgift om du inte får högsta betyg eller mest beröm?
• Har du svårt att somna på kvällarna?
• Har du ofta ont i magen?
• Är du rädd för att visa dig svag inför andra?
• Har du svårt att säga nej?
• Nedvärderar du dig själv?
• Vill du alltid ha ett perfekt hem?                                                  
  
  
  

             

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag vill prova blogga på ett nytt ställe, och Devote tycker jag verkar bra om man vill skriva om mode. Därför får ni nu följa mig på:   http://bellasgarderob.devote.se/   Min gamla blogg kommer dock också att finnas kvar!          ...

Förrsten hörrni, kom ihåg att tända första ljuset: Detta är från förra året men samma ljus tänds idag:)        ...

  Hej vad gör ni idag? Här har vi en stanna-inne-hela-dagen-dag vilket är givet efter igår. Vi tänker beställa pizza och bara ta det lugnt. Kaffe och DH betyder det för mig ;)   Jag har i alla fall tittat runt på klädsidorna som valigt, här är ...

         Topp Vila (som jag fått), leggins H&M, skor Dinsko, kofta Gina, Armband SNÖ och HMtrend, Örhängen Pieces.   ...

                 Hej på er! Jag, flisan och Anton sitter här och väntar på att en liten sen middag ska bli klar. Vi pustar ut efter att hela kalaset har åkt hem. Alla dem bästa familjerna var här alltså min, "stora familjen", Antons och ha...