Kände att det var dags för ett sådant där sentimentalt inlägg igen.  

Saknar den här underbara hunden något så otroligt, har aldrig känt så för något djur, häst eller katt som jag känner för henne. Lava var min bebis, min ständiga följeslagare och vi hade ett band som jag tror att få får uppleva. Hon var bara min, ingen familjehund utan bara min. Följde varje steg jag tog. Det hade kunnat bli fantastiskt att få se henne åldras tillsammans med mig, utvecklas vid min sida, bli den där drömhunden hon hade potesial för. Se henne tillsammans med framtida barn och på framtida boplaster. Men, jag vet att det jag gjorde var rätt, det var inte meningen att vi skulle dela livet med varandra, den hunden och jag. 

Som en kaxig rultig liten djävul skuttade du in i vårat kök den där majdagen, och från den dagen växte du bara i mitt hjärta. Inte bara för varje gång du imponerade på mig och för varje utmaning vi tog oss igenom, varje dag, varje promenad, utan också för varje natt du sov i min säng fast du inte fick, för varje gång du stack och badade utan tillåtelse. Alla jobbiga hundlektioner och alla gånger du snodde min frukost och bet mig i händerna när trimsaxen åkte fram. För alla kilon och centimeter du växte, så växte du i mitt hjärta. Dagen du for som lite mognare unghund på nästan trettio kilo hade du kommit en lång bit på vägen mot en flattetik som rasfantaster beundrade. Jag kunde inte låta bli att trots allt känna en slags stolthet. Joakim och Petra, som så många andra, älskade henne från första stund. Det var som om jag ville säga; "Titta, den hunden har jag från grunden noga valt ut och uppfostrat helt på egen hand. Hon kan gå nästan hur långt som helst med nog mycket tid." Hur som helst var det enda jag brydde mig om vid val av ny ägare, att hon skulle må bra. Att den där svansen skulle få vifta lika intensivt som hos vilken annan lycklig flatcoated retriever som helst. Och det vet jag att den gör. 

Nu har det gått en tid sedan jag blev hundfri och jag har haft tid att tänka över allt och få insikter jag inte hade förut. Jag kommer aldrig mer att på något sätt ångra att jag tog dig till mig och fick hålla i kopplet den första tiden i ditt liv. Tänk hur mycket jag ändå lärde mig och hur mycket du gav mig. En bästa vän var du, så länge det varade.

Den tiden vi hade tillsammans som hund och matte, den kommer jag aldrig någonin att glömma. Tack Lava.

I believed
We would last for centuries
Found it perfect
Although some did not agree
I could not imagine why we, wouldn't last
They said, we were too different and rushed
much too fast

It took one look into your eyes to know that
I will love you endlessly
Though everybody said don't bother you
don't belong together
You

decided to stand by me