Hemma igen. Känner mig trött med nöjd, det här lovet har jag ju numera varit på båda de platser jag längtat till så länge, stugan och

Tornedalen.

Det är praktiskt att ha släkt på samma ställe!

Alla ville att vi skulle sova och äta hos dem, så vi lovade att komma tillbaka snart. Det finns också flera ställen vi inte hinnit vara till.

Vi sov ju hos hans farmor och farfar (som jag också känner) och sen åt vi på olika ställen, det blev renskav med potatismos, älgskav med potatismos, makaroner och korv och plättar med hjortronsylt - bara äkta tornedalsmat det vill säga, som det ska va ;).

Fika gjorde vi ju såklart hela tiden också, liksom badade bastu och pratade, pratade och pratade (både med oss själva och mumindalens invånare). Promenerade med Lava också då. Hon har skött sig bra förutom lite mycket skällande och sedan snodde hon mat bakom ryggen på oss. Ingen visste vilken ras hon var, vilket inte var särskilt förvånande med tanke på att befann oss där finskspetsar och älghundar regerar. De flesta tyckte i alla fall att hon var jättefin och ovanligt lugn för att vara ett år. Hon kände väl av lugnet av att vara där, den kompakta tystnaden då det enda som hörs är köksklockor som slår. Den härliga Känslan av att tiden står stilla.

Fast det härligaste av allt var nog att vara själva, jag och min oxe (har lånat en bok med astrologi av paula). Känns som att vägen upp är mycket kortare i framsätet på min festmans (som samma knäppa finsksvenska kvinna kallade honom;) bil med vår gemensamma musiksmak i stereon än i baksätet på familjens med finnmix i radion ;o

Jag glömde hela tiden att jag hade med kameran..

Här är iaf jag i pajala med antons mysiga snyggtröja på mig

Lava

 och Anton i bilen

<-- Minä rakastaan hänet.

Jaja nu ska jag ta en kvällstur med vovven och sen sova, är skittrött.

Hali ja hyvästi kaikki!