En telefonförsäljare ringde just, en av de personer man hatar för stunden utan att känna dem.. Jag tycker faktiskt lite synd om dem som förmodligen inte har något bättre jobb än att dag efter dag sitta med en lur upptryckt i örat och höra att ingen är intresserad, inte intressant, inte inresserad..inte..det måste tära på ens jobblust en hel del. Eller ännu värre de som bara slänger på luren.

Kanske är där jag slutar?

Jag har kommit hem sent idag efter att ha räknat tal utan synbar lösning, jagat bussar som inte kom och och tillslut insett att allt bara blir värre. Från en vag aning på den första bussen av de fyra jag åkte idag. Inte ens något så pålitligt som luciatåget verkar särkilt bra nuförtiden. Och allt går i hundratio, minst. Nu är det snart jul igen. ibland vill jag liksom att det ska gå fort och ibland sakta. Hela livet känns som ett enda telefonförsäljarjobb. Just nu kan det gärna fortsätta som det gör och gå OS-löpar-snabbt fram till jullovet som borde sega sig fram som att pulsa i snö.

Hur som helst så är jag trött och försöker ignorera känslan av besvikelse. På mig själv. Jag har som mål i skolan att alltid göra mitt bästa, men idag. Jag tycker inte om känslan att inte räcka till. Trying is not good enough. You have to have someting from the start.

Jag har kämpat och kämpat mig till toppen på högstadiet. och nu är botten nådd, i matematikens underbara värld. Eller vad sägar du Norman? hursom helst ska mitt lönlösa försökande snart vara över. För för en gångs skull ska jag ge upp. För min egen skull ska jag lägga mig framför ditt tåg. Jobba med naturen i stället för mot strömmen. Jag kommer gå som en blandning av samhälls, djur och någon hälsa-linje. Men annat vorde ju egentilgen helt stilrent korkat. Gör inte sånt som du kanske möjligtvis någon gång kommer att behöva. Spara inte saker av samma typ heller.

Jag måste bara klara de ett och ett halvt år som är kvar och sedan ska ännu ett nytt kapitel i sagan om den här själsligt hemlösa flickans liv ta sin början. 

Kanske i England.