Jag ångrade mig om att fara till skolan.

Jag hade tagit alla gympakläder och börjat gå mot stadsön.

Då kände jag plötsligt att det var så onödigt.

Att slösa värdefull pluggtid för att gå på en enda yttepyttig lektion.

Som dessutom är gympa.

Så pappa ringer och säger att jag är sjuk.

Vissa saker känns bara som

drömmar som aldrig kommer att

gå i uppfyllelse

Tänk att någon gång få byta ut dessa

kaklade väggar

mot bara ännu mer vatten

så långt som man kan se

Mamma frågade till och med igår, eller nästan övertalade mig om att stanna hemma idag. Men jag skulle promt dit. Det känns lite som att den här roger-vikarien är som andré var. Att han ser ner på mig redan nu och har börjat tycka att jag är sämst för att alla bollsporter inte är min grej. Därför ville jag verkligen vara med även på den här en av alla lektioner. Men man kan ju ändra sig.

Orka åka tidigare bara för att hinna vara på klassrådet när man bor typ 60 km från skolan.

Jag har kommit fram till att jag nästa sommar och till nästa efter det måste leva på bidrag, från mina föräldrar alltså.

Min älsklingsSiri <3

Äter frukost just nu, egentligen alldeles för sent för jag måste gå om tio min. Jag funderar på om jag ska ta och gå till stadsön och åka därifrån, kan då vara hemma några minuter extra.

Vilka värdelösa inlägg jag skriver! Dem känns som utfyllnad, som det man stoppar i lätt-margarin i stället för det fett man tagit bort.