Jag har räknat ut (ja, du läste rätt, RÄKNAT ut) att jag kommer att misslyckas igen. Du kanske fattar vad jag menar om du läser förra inlägget. Och du kanske fattar vad jag menar när jag säger att jag inte är särskilt munter i dessa misslyckans tider. inte på just det planet i alla fall. Annars är jag väll mest allmänt nollställd, varken uppåt eller neråt, normal. Mamma säger att det (ovanstående) bara är en fis i rymden (hahah funny uttryck), jag kommer att få ett bra jobb och vara framgångsrik och titta vad duktig du är på svenska! bla bla.. det säger väll alla mammor, men hon tröstar i alla fall, min kära mamma:)

Jag har tänkt på barnen i Afrika (gud vad klyschigt det låter, man säger alltid "tänk på barnen i Afrika" när barn inte vill äta eller när man klagar på skolan typ..) Det har jag i alla fall. Det gör jag varje gång jag ser på nått slags program där man ser bilder på dem, bara skinn och ben, svullna magar, dem kan ju knappt gå, och dem är sjuka mitt bland flugor och skit. kämpar för att överleva. Kvinnorna gifts bort när dem forfarande är barn och det där med förlossningsskadorna visste jag inte ens förrän vi såg filmen på samhällsen i veckan. Ibland känns det som att jag bara vill fara dit och hjälpa till, hjälpa med min egen friska unga kropp, stötta dem, vara med dem och trösta dem, ge dem mat. Typ bli en sån där som far dit och alla ser som en hjälte och hyllar med vacker sång och dans runt eld.

Jag tror i alla fall jag ska bli fadder eller nått när jag blir vuxen.