"Jag ångrar alltid allting", tänker jag ofta. jag gör fel saker, väljer fel vägar, fel skolor och fel arbeten. Jag lär mig fel saker, bor på fel ställen, har fel ägodelar, ja till och med säger fel ord.

Fast nu tror jag att jag har börjat ta mig ur det lite, känner inte att jag har ångrat mig på ganska länge nu. Fast det beror ju också på hur man ser på ett val. Om man tänker på det val jag gjorde att bli hundägare till exempel. Var ett felval, har jag ansett så länge. Senare valde jag att adoptera bort hunden. Det var ett rätt val. Kan man se det så eller är det mer som att "ställa allt tillrätta" än ett val i sig? Jag väljer att se det som ett val. Det var det ju fast det var inom ett annat. Fast så är det ju med alla val. Vi väljer hela tiden, gång på gång varje, dag hela livet. Stora och små val. Ett val leder till nästa och så byggs hela livet upp tillsammans med andras val och det vi inte kan påverka.

Fast valet att bli hundägare är kanske inte ett felval. Det var rätt för mig då, själva valet var inte fel. Nuförtiden kan jag se det som att jag lärde mig något av det. Jag hade en underbar tid tillsammans med min Lava på många sätt, men vägen vi gick på ledde till en återvändsgränd. Det var inte meningen att vi skulle fortsätta tillsammans, allt handlade bara om hur fort vi tog oss fram emot den. Hade jag inte valt att skaffa den där lilla kaxiga saken som tultade in i vardagsrummet den där dagen i början av maj hade jag aldrig fått uppleva ur det var att ha henne. Jag hade fortfarande drömt och undrat ur det skulle vara att själv få vara ägare till en hund.

Det är också ett val. Vi kan välja våra tankar, välja att se saker på ett annat sätt. Vi kan välja lyckan.

Ibland tycker jag att man kan få hintar om valen man gör är rätt eller inte beroende på om vägen man väljer är lätt att färdas på, om det man inte kan påverka, ödet är med en eller om vägen är gropig och lerig, om allt verkar vara emot en. När jag bestämde mig för att köpa en flatcoated retriever verkade allt som påverkade vara med mig. Alla runt omkring verkade vara emot det och avrådde mig, men jag brydde mig inte. Allt annat var med mig, jag lyckades snabbt hitta en superbra uppfödare som bodde nära, som planerade en superkull precis i rätt tid. Nu var frågan om allt skulle gå som planerat och om det skulle födas nog med tikar så det räckte till mig. Det gjorde det givetvis och allt flöt förbluffande lätt. Jag fick en frisk, pigg och glad liten flicka. Hon växte upp till min drömhund, både det utseende jag hade önskat mig och ett temperament jag älskade. Allt gick som på räls, problemen verkade lösa sig av sig själv, när det blev problem i lägenheten fick jag hundgård bland annat. Allt, förutom - jag kände att det var fel, jag trivdes inte med att vara hundägare samtidigt som jag var ung människa utan en klart utstakad framtid, fast boende eller en aning om vad jag ville. Känslan av att vara låst var det som plågade mig mest, det ständiga dåliga samvetet. Jag kunde inte vara där för henne till hundra procent utan att själv känna mig fångad. Det var ett av de svåraste besluten jag fattat, en balansgång mellan hur roligt det var att äga den vackra svarta varelsen jag hade och det jobbiga med det faktumet. Jag kunde vara ute och träna agility eller cykla med henne och känna det som om jag slets mellan två världar, en del av mig njöt och kunde inte förstå att hon verkligen var min. Känslan jag hade förväntat mig när jag fortfarande bara drömde. Men den andra känslan var med mig hela tiden, som en djävul på axeln som gjorde att jag kände mig helt falsk och aldrig kunde fokusera helt. Den känslan hotade att kväva mig tillslut. 

Vägen som jag och Lava vandrade på var alltså påväg att ta slut, det visste jag egentligen, men jag kunde påverka när återvändsgränden skulle dyka upp och vi var tvugna att vända, beroende på hur fort vi gick. Hela tiden i slutet försökte jag gå så sakta jag kunde för att vänja mig vid känlan och hinna ta in så mycket som möjligt av omgivningen.

Jag undrade hur jag någonsin skulle kunna bestämma mig fullt ut och springa mot gränden. Tillslut hände det i alla fall. Då var det som om jag hade vetat det hela tiden, jag vågade bara inte erkänna det ens för mig själv. Inte ge upp. "det är ju bara en hund" sa vissa. "Bara en hund" var ungefär världshistoriens största underdrift. Hon var den hund jag drömt om så länge jag kan minnas. Den hund jag tjatat om tills mina föräldrar lät mig skaffa andra djur som kunde mildra längtan. Hunden jag sörjde att jag kanske aldrig skulle få. Som plötsligt uppenbarade sig inom räckhåll. Det var så mycket mer att ge upp än bara en hund, en så stor del av mig själv.

Men jag valde rätt tillslut och sprang mot det jag visste skulle komma där framme.

När jag började leta köpare oroade jag mig för att det skulle ta länge och bli jobbigt. Så var det verkligen inte, det var hur många som helst som tyckte hon verkade lika bra som jag visste att hon var. Som däremot var bättre lämpade för henne i livet just då. Så fick hon flytta till Petra och Jocke.

Det att det gick så över förväntan fort att hitta ett bra hem gav mig bekräftelse på att det var det rätta. Den här nya vägen hade den bästa asfalten.

Jag kom sedan till en ny insikt;

Det som inte känns helt rätt från början, är inte rätt.

Om du väljer en väg men är osäker på om den är rätt, vänd om.

Jag har kommit på att det stämmer på det flesta val jag gjort.

Alla vägar må leda till rom, men det är resan dit som räknas.

"Vi gör alla livsval. I samma stund man väljer en väg, försvinner alla andra möjligheter. Sålunda måste livet handla om att ta emot - inte ge. Att ta emot följderna av sitt eget val, omöjliga att förutse, innebär också samtidigt att ta emot allt som händer en utan att man valt det. Slutsatsen blir då att man presterar sin egen medgång, sin egen motgång och sin egen undergång. Sin egen undergång."

- Citat ur Kenth Olssons "Utan ord".

 

Minna

23 juli 2009 11:43

Jag tror att det var rätt val ändå. Precis som att det var rätt val av mig att börja på Grans. Alla har vi drömmar och när vi får möjligheten att uppleva dom så ska vi välja det. Vi kommer alltid få nya drömmar, vi kommer alltid hitta nya vägar. Men vi kommer alltid ångra oss om vi inte vågar.

Jag tror inte för en sekund att du faktiskt ångrar ditt beslut, precis som jag inte gör det. Det blev bara en liten omväg dit man vill komma. För mig, en väldigt trevlig omväg, jag lärde mig mycket om mig själv under tiden i Piteå men jag vet nu att, just nu, det är rätt att bo här.

http://minna.synvinklar.se/blogg

 

f

23 juli 2009 15:02

Du kanske inte ställts inför så många stora val på senaste? Ju mindre val man ställs inför desto mindre felval kan man välja;p ... däremot så blir det ju inte bättre av att inte välja alls..

"I samma stund man väljer en väg, försvinner alla andra möjligheter". Thoughtful But Hard. Fast å andra sidan kommer det ju andra möjligheter när man har gjort sitt förra val. Precis som för dig och Lava : )

http://prism.bloggspace.se

 

Jzza

24 juli 2009 07:12

Det är precis det jag menar minna :)

Att "inte välja alls" är egentligen ett val i sig eftersom det också får följder.

thanks for the comments girls!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag vill prova blogga på ett nytt ställe, och Devote tycker jag verkar bra om man vill skriva om mode. Därför får ni nu följa mig på:   http://bellasgarderob.devote.se/   Min gamla blogg kommer dock också att finnas kvar!          ...

Förrsten hörrni, kom ihåg att tända första ljuset: Detta är från förra året men samma ljus tänds idag:)        ...

  Hej vad gör ni idag? Här har vi en stanna-inne-hela-dagen-dag vilket är givet efter igår. Vi tänker beställa pizza och bara ta det lugnt. Kaffe och DH betyder det för mig ;)   Jag har i alla fall tittat runt på klädsidorna som valigt, här är ...

         Topp Vila (som jag fått), leggins H&M, skor Dinsko, kofta Gina, Armband SNÖ och HMtrend, Örhängen Pieces.   ...

                 Hej på er! Jag, flisan och Anton sitter här och väntar på att en liten sen middag ska bli klar. Vi pustar ut efter att hela kalaset har åkt hem. Alla dem bästa familjerna var här alltså min, "stora familjen", Antons och ha...