”Det känns som om jag alltid har känt honom” sa jag i början. Fortfarande kan jag inte riktigt begripa att jag inte kände den här människan förut. Det är svårt att dra en skarp gräns mellan de minnen jag har innan han kom in i mitt liv, och efter. Samtidigt känns det som om nästan ingen tid har förflutit sedan de där sommardagarna på Ahlsell och alla promenader där vi ännu lärde känna varandra och han ännu bara var en vän. Jag tror det är så det är när man träffar sin själsfrände, personen som är så lik dig att du inom dig redan delvis känner honom. Jag litade på honom från första stund och vi bara öppnade oss direkt, det blev naturligt att prata om allt, redan från början.  

Jag tror att det var meningen att vi skulle träffas just när vi gjorde det, allt ledde fram till det, från att våra föräldrar slutade umgås när vi var små och fram tills det att han för första gången satte sin fot på vårt gemensamma sommarjobb. Det var därför våra föräldrar umgicks mindre och mindre när vi växte upp, flyttade om varandra och gled isär. Vi hade kanske aldrig hade blivit mer än vänner om vi hade bott grannar och träffats regelbundet. Trots att jag känner till den släkten så bra, har vi aldrig träffats något speciellt. Inte ens stött på varandra på ICA eller på något sätt haft något med varandra att göra. Sedan när vi börjat jobba, ja då springer våra familjer plötsligt på varandra var och varannan dag. Det är märkligt hur ödet kan te sig.

Min bästa vän. Jag är lika rädd att förlora dig som vän, som jag är att förlora dig som den jag väljer att ge min kärlek till. För oss hänger nog dem sakerna ihop.

Många undrar hur länge vi ska vara tillsammans. Tycker att det ”gått ett tag nu”, vill jag inte ”pröva” andra innan jag ”fastnar” eller ”stadgar mig”? Jag har insett att dessa frågor inte bekommer mig mer än några sekunders eftertanke innan jag går vidare.

Jag lever nu. Inte om tio år, inte om fem år. Nu. Och nu är jag lycklig med Anton, de är det enda som betyder något. ”Tror jag att jag kommer att vara med honom hela livet?”.

Jag kan tänka mig en framtid men honom. Jag kan fantisera. Jag kan drömma. Men;

Det är ingen idé att säga ”för alltid”, vad som helst kan hända. Vad vi vet nu är att vi vill vara med varandra, mer behövs inte. Att leva i nuet är det bästa man kan göra, att aldrig ta den andra för givet, att njuta av nu. Det spelar ingen roll om vi så är gifta i trettiofem år och har barn tillsammans, nu kommer ändå att vara det som räknas. Ett ”Jag ska alltid älska dig” kommer inte att påverka den väg vi har framför oss. Ett ”Vill du gifta dig med mig?” kommer inte att göra att jag tar någon framtid förgiven. Löften vid ett altare någon gång kommer inte att göra ”tills döden skiljer oss åt” till något jag ser som en självklarhet. Jag, eller jag vågar nog säga vi, kommer nog alltid att leva i nuet. Ett ”Jag älskar dig” är däremot något jag är säker på den stund jag tar orden i min mun.

Så; Min bästa vän. Min själsfrände. Min pojkvän. Jag älskar dig.