Somethimes i feel like a restless moon with stars around, just shining so strong and beautiful in the dark. Other thimes i´m surrender to the dark without shining at all, those times my stars are still there, they make me start shining again soon. That´s why I need my stars.

Igår var det en bra dag. NOT! humöret upp och ner som en jävla jojjo. jag som aldrig brukar gråta, inte av smärta och inte av lite depp, men nu är det som när jag var tretton igen, jag kan gråta ändå relativt lätt, jag grät ju när jag inte klarade matteprovet fan. Ett prov, jag grät för ett prov! Igår grät jag ganska mycket. Vet inte riktigt varför men det känns så som när jag var tretton och jag kunde bli glad och lessen för vad som helst. Men ALLT bara skiter sig. Det liksom byggs på av små saker som vanligt och tillslut bara brister det. Nu är jag inte nollställd längre nu är jag neråt, i alla fall igår. inte lika mycket idag, men INTE glad nu heller.

Det här var exakt vad jag gjorde igår på ungefärliga tider (några minns jag på minuten):

09.30 Gick upp

10.00 Åt frukost

10.30 Satt vid datorn

12.00 Läste Linas kvällsbok

13.30 Åt lunch

13.15 La mig och läste igen...

18.06 Slutade läsa, boken nästan slut (blev något chockad när jag tittade på klockan!)

18.30 Åt middag

19.30 Rengjorde musburen

10.30 Gick och la mig, läste ut Linas kvällbok, äntligen! Men den var faktiskt en helt okej bok, rätt bra faktiskt.

Jag bara hör mig själv muttra åt alla, känner mig som en sur gammal tant 
Pappa sa att jag rörde mig som en pensionär!

Kom typ just hem efter att ha suttit och nästan hållit andan i nästan en

hel halvtimme för på bussen jag tog från stan satte jag mig mitt emot en

gubbe som visade sig lukta som om han inte hade duschat på tre månader

med en systempåse i handen. Man vill ju som inte sätta sig på en plats

bredvid nån och sen flytta efter ett tag, det verkar så oförskämt. Om man inte ser nån kompis man vill sitta bredvid plötsigt, och det såg inte jag. Usch det stank verkligen, det var såå skönt sen när jag väl kom ut och kunde dra in frisk luft igen.

NU möts vi här igen på skolan, eller för att vara exakt, på bussen typ för över en timme sen. Vardag, vardag, vardag, vardag, vardag, precis så tjatigt och tråkigt är det. Det tycker nog de flesta. Man går till skolan på måndag, kommer tillbaka på tisdag och har tagit sig över det värsta. Onsdagen brukar vara lite bättre, då börjar man räkna ner mot weekend och resten av veckan går lite lättare, fredagen lättast, och sedan, Helg igen. Man är sååå lycklig! (okej det där var en överdrift, men glad i alla fall), kommer hem och är ledig (pluggar oxå förstås, men i sin egen takt, o sover längre), det är bara det att innan man hinner blinka så är den slut. Helgen alltså. Va? -redan söndag kväll, skit också. Alltid samma sak, man nästan lurar sig själv. Nu är det fredag i alla fall!!! WOOHOOW :D (!) ja just det, precis så är det :) jag sa ju aldrig att helgen var tråkig, bara kort.

Jag har räknat ut (ja, du läste rätt, RÄKNAT ut) att jag kommer att misslyckas igen. Du kanske fattar vad jag menar om du läser förra inlägget. Och du kanske fattar vad jag menar när jag säger att jag inte är särskilt munter i dessa misslyckans tider. inte på just det planet i alla fall. Annars är jag väll mest allmänt nollställd, varken uppåt eller neråt, normal. Mamma säger att det (ovanstående) bara är en fis i rymden (hahah funny uttryck), jag kommer att få ett bra jobb och vara framgångsrik och titta vad duktig du är på svenska! bla bla.. det säger väll alla mammor, men hon tröstar i alla fall, min kära mamma:)

Jag har tänkt på barnen i Afrika (gud vad klyschigt det låter, man säger alltid "tänk på barnen i Afrika" när barn inte vill äta eller när man klagar på skolan typ..) Det har jag i alla fall. Det gör jag varje gång jag ser på nått slags program där man ser bilder på dem, bara skinn och ben, svullna magar, dem kan ju knappt gå, och dem är sjuka mitt bland flugor och skit. kämpar för att överleva. Kvinnorna gifts bort när dem forfarande är barn och det där med förlossningsskadorna visste jag inte ens förrän vi såg filmen på samhällsen i veckan. Ibland känns det som att jag bara vill fara dit och hjälpa till, hjälpa med min egen friska unga kropp, stötta dem, vara med dem och trösta dem, ge dem mat. Typ bli en sån där som far dit och alla ser som en hjälte och hyllar med vacker sång och dans runt eld.

Jag tror i alla fall jag ska bli fadder eller nått när jag blir vuxen. 

TröttTröttTröttTröttTröttTröttTrötttrötttröttTrött
TröttTröttTröttTröttTröttTrött

orkaorkaorkaorkaorkaorkaorkaorkaorkaorkaorkaorkaor
kaorkaorkaorkaorkaorkaorka

PROVPROVPROVPROVPROVPROVPROVPROVPROVPROVPROVPROVPR
OVPROVPROV.

Buuhuu.. ingen agility för mig idag. Jag hade nästan glömt att jag kanske skulle dit till måttsund idag o se ekipaget gabbi-sippan tävla. Sen så trodde jag ju oxå att jag skulle fara dit med dem. När emmi ringde i morse var dem redan där och jag låg  i min sköna säng. Jag började fundera på om jag skulle dit eller inte och det slutade med att jag inte orkade. Sedan så ringde dem dock en gång till och sa att det fanns en MASSA sheltisar där, varav en som varit med i SM och en jättfin blue merle. Då drabbades jag av ett otroligt sug att fara i alla fall och sprang glatt till pappa för att fråga om han kunde skjutsa.

- Vi har ju ingen bil, mamma är på jobbet med den, sa han. ;/ :/:( snyft*