Lyssnar på U2 och Linkin park nu på den dagliga bloggsnokar-rundan. Spotify for life!

En sak som jag tycker är sjukt irriterade med radioapparater är att de "klipper av" låtarna innan de är slut, som imorse när de spelade underbara Om du lämnade mig nu med Miss Li och Lars Winnerbäck. Är det en lång låt kan dem klippa den efter två tredjedelar!

Idag har vi sovit lääängge, som vanligt på helgerna. Mannen konstaterade idag att när vi har ett eget ställe, då kommer vi ju aldrig att gå upp. Nu är det som får oss att släpa oss ner för trapporna oftast att alla andra är uppe och låter. Eller kyrkoklockorna på söndagarna, och att man är kissnödig. Som idag. Så är det, vi tycker om att ligga i sängen ;)

Sedan fixade vi frukost, och oss själva - och for till kallkällan till deras stora glädje.

Där blev det bland annat lite efterlängtat prat med Arvid och de andra samt en brottningsmatch mellan kvinna och man. That's right, and I won!!! Det handlade om ett tuggummi som jag ville ha och han ville hindra mig från att få. Efter en lång stunds skojbråk och en del fula knep fick jag det tillslut. Och nu vet jag att jag har en svärfar att lita på haha :)

Några delar av en skön dag. Nästa helg blir det bio, vi ska inte gå på premiären (fullbokat) men dagen efter på

New Moon.   

Någon annan som ska se?

Fatta hur länge jag har längtat...  synd att du missar den sis.

Sedan funderar jag faktiskt på att gå ut, har länge börjat bli sugen på det igen. Hade lust den här helgen, men eftersom jag haft feber kändes det inte som en speciellt bra idé.

Nu börjar Kanye West Heartless och jag känner att jag är klar med detta inlägg. Puss!

Heej. Idag har det varit en skön Lördag. For in till stan med mor & far och gick med dem ett tag innan jag träffade emmi över en lussebulle och Latte på Börje Olsson. Kul att träffas igen! Sedan hittade jag också lite julklappar :)

Igår var det ju fredag den 13:onde och jag hade faktiskt lite otur. Det började med att jag for till stan för att vaccinera mig. Har varit ganska emot allt vad vaccin heter och ville inte ta det själv. Tills mamma sa att jag inte kan träffa Oscar (min lilla sötkusin 4 mån som ska komma och hälsa på snart) om jag har minsta tendens till influensa. Det övertygade mig. Hursomhelst, råkade på biverkningar av det. Fick ont i armen och senare även feber, frös hela natten och hade ont i huvudet. Sedan brännde jag mig på en tekopp innan vi gick o la oss igår, fick ajajajaj i handen. Var tvungen att ha kallt vatten vid sängen halva natten för att kyla av det då och då så att jag skulle överleva.

Annars var det också en ganska skön dag. Var på stan då också och hittade ett fint linne på HM och en klänning på Indiska som jag ska ha på julen. Det är bra att vara ute i tid!;)

På kvällen hade anton varit förbi Hemmakväll och hyrt The proposal. Se den!

Det är synd om dig fanny, världen är orättvis. Det har du fått erfara många gånger.

In good times, but even more in hard times. Whenever. You rock!

The Darker Intinct. Kanske det bästa någonsin.

Så har man slängt bort över tusen spänn på en kuggning i körning. Jag körde som en gammal tant som inte anpassat sig till tvåtusentalet på långa vägar.

Är mycket missnöjd. Innan tänkte jag att om jag skulle kugga, så ska jag inte slå på mig själv utan acceptera att det inte gick så bra och att det inte är hela världen. (Tänkte på det jag skrev i förra inlägget).

Men som sagt, att förändra sig tar tid, det är inte något som händer över en natt, för efter körningen idag fick jag kämpa hårt mot tårarna och "kill me"-känslorna. Jag följde de gamla spåren och kände känner mig sämst i värden.

Jag försöker tänka att det var för att jag var nervös, och sen är jag inte den bästa på att köra bil. Jag kanske behöver mer tid än andra för att lära mig och kanske aldrig blir mer än en okej förare i alla fall. Jag är bra på andra saker osv. Men det är svårt.

Hursomhelst, let's face it: Den där intensivkuren i Umeå var inte den bästa idén jag (och Linnéa haft).

Såhär i efterhand hade jag nog hellre gått en vanlig trafikskola här. Att jag tycker så beror på att halkbanan var så fullbokad och att det därför tog för lång tid mellan att komma hem från Umeå, i princip uppkörningklar, till att verkligen köra upp. Man hinner glömma så mycket viktigt. En av anledningarna till att jag gick den kursen var att jag hade svårt att köra hemma. För att hålla de där kunskaperna något så när levande ända tills man kör upp, behöver man mycket hemmakörning. Den andra anledningen var att jag ville att det skulle gå fort att ta körkort. Fort, fort så att jag kunde få ett jobb sedan. Jag hatar när saker drar ut på tiden för länge.

Det hade ändå inte spelat någon roll för jobb finns det så få av att man inte får dem i alla fall.

När man går en intensivkurs, så är det verkligen intensivt. När man lär sig saker på det sättet är det lätt att det blir mycket ytinlärning - inget som sitter speciellt länge. Man går från att typ kunna få bilden runt kvartert och vet vad skylten med älgen betyder till att vara nästan helt klar. På ett par futtiga veckor. Det säger sig självt då att det är ganska svårt att klara uppkörningar och teoroiprov om man inte gör dessa på en gång.

Om jag nu verkligen var tvungen att gå en sådan där kurs, skulle jag ha valt en i typ arvisjaur eller var det nu var, där man har körkortet i handen när man kommer därifrån. Vi valde Umeå för att det verkade mycket roligare.

Men roligare kostar pengar, och man har ändå inte tid att gå på stan osv. En intensivkurs är aldrig rolig.

Nog hade jag kunnat spendera de där två veckorna mitt i buschen istället.

Jag är glad att jag gick kursen med dig Linnéa! Det var en stor bonus att kunna ha med en bra vän.

Tips till dig som ska ta körkort är alltså:

- Gå på en vanlig trafikskola i första hand om du inte har väldigt bråttom att få körkort.

- Om du ska gå intensivkurs, välj en där du får körkort direkt när du är klar.

-  Annars, se  till att boka halkbana framför allt, men kanske även prov innan du ens far till kursen.

Jag hade kanske passat bättre på 17-18000-talet, det kanske är så att jag är född i fel millenium som Lemarc sjunger? Ibland känns det så.

För några veckor sedan läste jag en artikel i SOLO, den hette "Är du för duktig?"

Den började såhär:

Duktig flicka-rollen är en snabbfil mot stressproblem och utbrändhet. En duktig flicka säger nämligen aldrig nej och har lärt sig att ignorera kroppens stressymptom.

Sedan handlade det om Clara Lindström som är en 23-årig journalist från Umeå. Hon fick diagnosen "duktig flicka" av sin psykolog. Detta betydde att hon genast måste se över sitt liv och omprioritera det för att inte bli utbränd. Hon var nämligen en sådan tjej, som så många är idag. En duktig flicka är man om man strävar efter att man på alla plan i livet ska ligga på topp, hela tiden. När man inte kan låta sig själv misslyckas, utan ständigt måste klara allting galant. Man måste sköta sitt jobb bra och helst klättra på karriärsstegen, klara alla prov, test och intervjuer man ställs inför. Man måste hålla sig i form, träna hela tiden, ha nyfixat hår, kläder, smink. Man måste äta nyttigt också såklart. Ha ett fint hem och hjälpa till mycket hemma om man bor hemma. Man får smått panik om man inte hinner städa huset innan man får gäster. Man måste ha bra relationer till alla andra männiksor, man måste vara en superfin flickvän, kompis och dotter. Att säga nej är något som duktiga flickan hatar. Om man råkar göra minsta fel får man superångest och slår på sig själv innifrån. Om man däremot lyckas, ja då rycker man bara på axlarna och går vidare. 

Det säger sig själv att detta tankesätt är ohållbart i längden. Om man hela tiden ställer alldeles för höga krav på sig själv, kommer man aldrig heller att känna sig nöjd. Man måste tillåta sig att inte alltid ligga steget före i allting och våga slapppna av.

När jag läste artikeln kände jag igen mig så otroligt mycket, det är detta som gör att jag har känt mig så stressad så länge. Jag har alltid haft detta beteende inom mig, fast lite slumrande. Det är nu när jag inte har haft en skola att gå till som det verkligen har visat sig.

Jag har ständigt haft något att göra, har det inte varit att söka jobb, så har det varit att hänga tvätt, laga mat, träna, plugga teori, springa ärenden på stan (både åt mig själv och andra) m m mmmmm det fortsätter runt och runt. Jag har inte tillåtit mig själv att göra speciellt mycket som är kul eller avslappnande eftersom det är "onödigt".

Jag har känt mig som en dålig människa om jag tillbringat en timma framför TV:n på kvällen. Även om jag inte ens har haft något speciellt att göra. Känslan av att jag hade kunnat ägna den timmen till något mycket viktigare ligger ändå och gnager i huvudet. Då kommer jag på något som är viktigt, tex. "Ja, jag kan dammtorka" och springer iväg efter en trasa, eller så kanske jag ger mig ut på en snabb promenad bara för att det är "nyttigare" än att dega i soffan, även fast jag redan varit på gymmet den dagen.

Jag har åkt hem bara för att laga mat till familjen efter jobbet när jag ändå ska tillbaka mot stan senare, planerat underbara måltider nästan varje dag under veckorna och bakat en hel del. Detta är mycket på grund av ett dåligt samvete som fortfarande finns i bakhuvudet, sedan jag varit ganska sur mot dem sista året i gymnasiet.

Jag har ätit desto nyttigare och fått ett dåligt samvete jag aldrig känt förut om jag åt "för mycket" godis och annat.

På jobbet har jag försökt ta fler samtal än någonsin, pressat mig, varit övertrevlig mot personalen och jobbat över så mycket som möjligt. Om jag skulle skriva allting här skulle ingen orka läsa detta inlägg.

En ständig känsla av att inte räcka till. Misslyckad och ful.

En fladdrande känsla i magen som aldrig vill lägga sig.

I början märkte jag inte denna smygande upptrappning av prestationsångest. Det var när folk började påpeka det

som det verkligen gick upp för mig, "oj jag är ju stressad". Mamma frågade varför jag inte kunde sitta still och prata med henne i några minuter och påpekade även att jag glömde vissa uppenbara saker. Vilket förstås gjorde det ännu värre, va? glömmer jag saker? Sedan förstod jag att det faktiskt berodde på att om hjärnan hela tiden går på högvarv så blir aotomatiska saker oviktiga. Tex. så satte jag in smörpaketet i skafferiet.

Sedan har vi min mage, som är känslig för stress och därför har varit jobbigare än någonsin.

Stressfinnar är ett etablerat fenomen.

En annan sak som gjorde att jag började fundera var att mina sömnsvårigheter bara blev värre och värre.

Jag kan oftast inte sova mer än cirka fyra timmar per natt under veckorna. Jag har haft ångest för att gå och lägga mig på kvällen, då vet jag att alla jobbiga tankar kommer krypande...

Allt jag måste hinna med, "fan det där glömde jag" och "har inte låren blivit lite slappa".

Och det är inte det att jag inte har försökt slappna av, belive me. Även om jag verkligen tycker att jag inte tänker på någonting, kommer inte sömnen. Jag är helt enkelt för mycket uppe i varv.

Det enda som har fått mig att lugna mig är min pojkvän, som utstrålar ett sådant där norrländskt lugn och får mig att känna mig lite bättre. Som om allt runt omkring inte spelar någon större roll. Nä jag är med honom kan jag i lugn och ro se film och bara chilla. Ligga i sängen halva dagen, och framför allt, jag kan sova. Det har länge varit som om jag "sover ikapp" alla timmar jag förlorat när vi sover tillsammans, då oftast på helgerna. Jag börjar gäspa så fort vi sätter oss i soffan på fredagkvällarna. Det är också därför det, även om jag har velat, har varit ganska dödsdömt att tex. gå ut. Jag har behövt de där 12-timmarlånga nätterna för att överleva och orka med nästa vecka utan sömn. Tack Anton, vet inte vad jag skulle göra utan dig.

För ett tag sedan blev jag alltså medveten om problemet. Folk varnade också "ändrar du inte på dig kanske du har stroke innan 25" eller "du kommer att bli utbränd". Då började jag bli rädd. När jag väl får ett riktigt jobb, vad händer då? Clara i intervjun var journalist. Kanske jag går samma öde tillmötes?

Jag var alltså tvungen att bestämma mig, vad kan vara viktigare än min hälsa?

Och sedan, okej att äta nyttigt och träna mycket, men om det i sin tur går ut över min nattsömn och stressnivå, hur bra är det då egentligen?

Idag jobbar jag därför på detta. Jag försöker att ta det lungt. Jag har märkt att jag ändå inte hinner såå mycket färre saker, det handlar inte så mycket om vad jag gör, utan mer om inställningen till det jag gör och hur jag känner mig inombords när jag gör dem.

Jag är bara människa, ingen superkvinna. Jag behöver ta det lungt. Det är inte lätt, men det går framåt. Sömnen är redan nu efter någon vecka, lite bättre.

Jag är glad att jag kom till insikt innan det gick för långt. Ha koll på dig själv och andra, du med!

Några varningssignaler, dessa är också hämtade ur SOLO.

Svarar du ja på minst hälften av frågorna ligger du i riskzonen.

När jag gjorde detta sa jag "Men om man svarar ja på alla då?"

• Är du alltid den som förväntas ställa upp?
• Blir du missnöjd med din uppgift om du inte får högsta betyg eller mest beröm?
• Har du svårt att somna på kvällarna?
• Har du ofta ont i magen?
• Är du rädd för att visa dig svag inför andra?
• Har du svårt att säga nej?
• Nedvärderar du dig själv?
• Vill du alltid ha ett perfekt hem?                                                  
  
  
  

             

Såg precis klart Arn - Riket vid vägen slut. Har aldrig sett hela tidigare, och vad ska jag säga, den är bra. Fast hemsk såklart.

Nu ska jag fixa ett nytt CV på arbetsförmedlingens hemsida och sedan kanske ta något till lunch.

Hittade linnéa igår btw, hon fick smset och kom till kulturens. Vi hade det mysigt på stan och roasters ett tag innan jag for hem. Pappa och jag körde sedan en hel del, tränade parkering framförallt. Detsamma blir nog idag.

Även om jag inte tror att det är mer träning jag behöver, det är nervositeten som är min största fiende.

Nu sitter jag på kulturens. Mobilen dog av okänd andledning (laddade den ju fan nyss) och planen var att jag skulle höra av mig till linnéa för vi ska ut på julklappsjakt. Hur gör man då?

En 19-åring med en LG touchskärm blir ju helt paralyserad av skräck när ens mobil bara dör. Eller inte;) Hursomhelst blev det ju liiite svårt att få tag på Linnéa då. Fiffig som jag är var min första tanke att gå till en talefonkiosk. Men vad har hon för nummer? Försöker slå deras hemnummer och sätter i peng efter peng, men telefonen verkar trasig. Fan vad kallt det var också. Nu då? Då kommer jag att tänka på någon som brukar smsa gratis från en dator, kan man inte fixa ett sådant konto? Sticker därför hit, betalar internetavgift och börjar googla "gratis sms". Hittar en sida och reggar mobilen. mot att det skickas massa raklam till mig såklart. Men nu behöver man ett lösen som ska skickas till mobilen för att det ska aktiveras. Helvete. Försöker slå på mobilen upprepade gången utan resultat och precis när jag argt ska gå igen funkar det, den lyckas vara vaken i någon sekund så att jag kan se koden i smset innan den dör igen. Skönt, nu hoppas jag bara att hon får meddelandet.

Kom till kulturens Linnéa!  

Snacka om beroende vi är av våra mobiler...

Okej, nu ska jag erkänna en sak. En av de bloggar jag sedan en tid tillbaka föjler som flitigast

- är faktiskt Blondinbellas

Den är mysig och intressant eftersom hennes vardag är så olik min,

trots att vi är lika gamla, i samma land och till och med, sånär som på en bokstav heter lika dant.

Ett tag hette min blogg "en annan bella" just för att blondinbellas var så känd och min så liten,

samt för att vi var så olika. Då tyckte jag att hon verkade ytlig och fjortisaktig - vilket i och för sig var sant i början av hennes karriär. Det var ju på det sättet hon skapade sig en imige och vann läsare. Hon var orginalet och efter det kom en hel uppsjö av liknande bloggar.

Blondinbella är fortfarande hennes "jobb-jag", fast mindre extremt, dels för att hon är äldre och tröttnade lite på att bara vara den där superglamorösa tjejen utan djup, och dels för att hon ville låta sitt riktiga jag, alltså Isabella, få mer utrymme. "Alla har vi olika roller", som hon och pojkvännen Nils , vars blogg jag även kikar på ibland pratade om i "Efter tio" på Tv4 där dem var med igår.

När man har läst bloggen ett tag, börjar i alla fall jag att beundra denna tjej som från att ha varit en helt vanlig stockholmsbrutta, klättra uppåt till att numera driva sveriges största blogg, ha eget företag, åka runt och föreläsa, vimla med känisar och medverka i fimer och tv-program. Tjäna 35 000 varje månad - bara en såndan sak.

Go bella!