Slut. Såhär i efterhand kan jag medge att den trots allt är helt läsvärd. Inte i klass med Dan Brown som det påstås, men gott och väl för den som bara letar efter en tjock spänningsroman att sluka. Den handlade mycket mer om huvudpersonens privatliv och gick mycket långsammare fram än Da vinci koden. Lite seg ibland men samtidigt förvånande rå på vissa ställen vilket gör att läslusten varierar. Det faktum att den är byggd på någonting från verkligheten höjer i alla fall intresset och tillsammans med att jag inte hittade ett enda stavfel gör att man riktigt känner hur välarbetad Ian och Dustins bok är. Det finns mycket filosofi om livet inbakat i berättelsen och författarna lägger mycket känsla i det dem skriver. De låter en inte ta del av själva mysteriet lika mycket som Brown. Som sagt, fokus ligger på Toms liv, vilket inkluderar mer än det så kallade hypnerotomachia som är mysteriet. Jag rekommenderar den därför inte om man förväntar sig fartfylld spänning från första sidan, men annars, varför inte?

"...de två saker i livet som är svårast att förlika sig med är misslyckandet och åldrandet, att det egentligen är samma sak. Perfektion hör evigheten till: Om man väntar tillräckligt länge så förverkligar allt sin inneboende potential. Kolet blir diamant, sanden blir pärlor, apor blir mämnniskor. Under vår korta livstid hinner vi helt enkelt inte se saker fullbordas och varje misslyckande blir en påminnelse om döden."

*Bara för att jag kände för att göra en lite mer formell mini-recension ;)