Förutom att den passar till hans by (som vi kör förbi varje gång till stugan

så känns det här som tornedalen för mig, inte min by, men i alla fall.

Tycker att den passar just nu.

Vi ska snart åka hem. Det enda hem.

Jag är inte sambo med någon (utom föräldrar) och Jag bor i Luleå.

De skönaste orden skrivna i bloggen på länge.

Nu ska jag bli lite nostalgisk. Minns alla söndagar bussen svängde in på skolans parkering med tre trötta kompisar som sedan levde för skolan ända tills fredagen kom och en ny buss tog dem till deras riktiga hemstad igen.

Vecka efter vecka satt de i sina rum med fysiken och allt annat, sov, pratade och längtade till helgen. Varje morgon gick de till frukosten i matsalen, åt tyst samma saker vid samma bord och begav sig sedan till nian igen för att borsta tänderna, allihopa. Om kvällarna när de inte pluggade satt de 90 grader mot köksväggen och ibland svamlade de bara på, busringde, pallade grönsaker eller bara var allmänt busiga. Ofta med Angelica (de tre vännerna och jerry) och ibland med minna, nikke eller emmi.

Då och då blev de skrämda av "nattvandraren" som dök upp från ingenstans, därför skrämdes de tillbaka, smidde galna planer om hur de skulle göra honom förskräckt nästa gång han kom. Fast mållös blev mannen med giraffstrumporna aldrig, inte ens när de låg lådsasdöda på golvet, utan försökte istället få igång någon slags diskution om vad som händ när man dog. Någon gång kom det poliser mitt i natten som letade seriemördare runt knuten där ute..

Det var ettan på naturbruksskolan.

Här kretsade mina tankar mycket kring om jag skulle ta steget och byta gymnasium eller inte. Vilket jag självklart inte gjorde.

För sedan kom tvåan. Pendlingens år, det året allt blev svårare och jag orkade inte vara en superpluggis längre, hade sömnbrist pga att man gick upp så tidigt. Zombie var jag hela året och kunde ofta somna med näsan i böckerna. Vintern vad den deppigaste på många år, ljuset var att jag hade bestämt mig för att bli hundägare till våren.

Och så började då de tredje och sista året för de tre vännerna och de skulle nu vara sambos igen, den här gången i en alldeles egen lägenhet. Allt var spännade när de efter många om, men och tjafs äntligen hittat var de skulle bo. Den här gången tänkte de vara sju stycken. Fyra håriga och tre människor. Trodde de i alla fall. Men redan efter första veckan insåg dem att det nog inte skulle kunna bli så. En tid av förtvivlan följde innan det slutade med fem invånare i lägenheten. Nu började vardagen igen med veckopendling och läxor i rummen på kvällarna. De började sakterliga bli skoltrötta och mer och mer less på byn de bodde i. Skulle detta aldrig ta slut?

Vintern blev lång och jobbig på olika sätt men tillslut tinade snön och solen började skina. Fast nu blev varje dag en prövning då alla tre gick på sparlåga, använde sina sista krafter till skolan och till att orka med att bo där. När allt var som värst kom närmade sig äntligen veckan de alla längtat så mycket till. Den sista. Nu var det bara städningen kvar.

Det här året har jag haft minst i skolan, jag har haft den hund jag så länge drömt och en underbar ny människa vid min sida. Samtidigt har jag bott i en skitig lägenhet i en by som jag hatar för att jag måste fortsätta på en skola som jag (mycket av den anledningen) också hatar, tvingats skiljas från "min" människa varje söndag och släpa med mig "drömhunden" till busstationen. Det här året har varit det bästa och samtidigt det värsta av alla tre. 

Snipp snapp slut, här är sagan om de tre sambosarna slut.

Det här har vi gjort bra tjejer, High five till oss! Även om det känns som om värden står stilla när man är i Grans eget universum så har det verkligen varit en tid av förändring. Det kan ni väl hålla med om? Alla har utvecklats så mycket.

Önskar er lycka resten av livet även om vi är åtskiljda. Jag tror ni kan gå långt mina plugghästar så satsa på det. Om det känns bra, annars - Lita på magkänslan och hjärtat, gör det som känns rätt. Inget brukar bli som man tänkt sig, och det behöver inte vara negativt..

Nu låter jag som värsta gråtmilda tanten (haha fast har ju känt mig som er morsa otaliga gånger) men det finns inte en chans att jag glömmer alla roliga, bra och ledsna minnen från vår tid under samma tak och jag älskar er. GIF!