(Ja, som vanligt en obegriplig rubrik som inte hänger ihop med inlägget på ett sätt som andra än jag förstår)

Längtar till sommaren bryter ut på riktigt... 

Stugan

Du sa du älskar havet
Fast du aldrig sett dess slut
Och aldrig sett dess botten
Ändå längtade du ditut

Det härliaste är när man bara stöter på varandra. När det välbekanta ansiktet som får en att le automatiskt plötsligt dyker upp ur den trista omgivningen och får en att glömma var man egentligen var påväg.

Sitter med den stora historiaforskningsuppgiften. Har sju böcker och ett tjugotal internetsidor som källor så ni kan ju tänka er att det tar ett tag. Att läsa allt innan, som hade varit det bästa är ju bara att glömma utan det blir bara att skumma igenom vilket gör att det blir helt konstigt skrivet. Hoppashoppashoppas det räcker till ett MVG i alla fall. Historia är nämligen ett av de numera få ämnen jag verkligen bryr mig om att få höga betyg i.

Förstår inte hur jag ska hinna.

Fanny i telefon med sin mor förra veckan "Ja, det är mycket. Alla vill ta självmord nu".

Vi får kämpa på, ge det allra sista av krafterna som finns kvar, vi klarar det!

Snart ska vi åka till lägenheten igen, och ångesten är lika stark som vanligt. En stor tröst är i alla fall att det är sista söndagen jag behöver känna såhär. Kan inte beskriva hur skönt det känns. Tillbaks på ruta ett. Flytta hem igen. På lördag.

Nu måste jag skärpa mig och fortsätta.

Fast vänta..

Av alla hundratals låtar jag har valde datorn nu att spela den här för mig. Känns som igår, idag och oräkneliga andra dagar.

LeMarc - Gå ingenstans utan mig

Utan dej
Är jag en tågförsening
Utan dej
Saknar dessa ord en mening
Och vem kan tyda mina drömmar då?
Utan dej
Är jag kung av Ingenting
Du gör mej så ensam när du går