Hur som helst så var sex and the city bra tycker jag :) Fast tror nog den hade varit bättre om man sett serien..

Lava har i går haft sin bästa dag ever tror jag när hon var på bästisens(colleens) 1-års-kalas. Nu drar hon mer än nånsin när man närmar sig kaptensvägen, hon vet var dem bor! :P

Båda dessa händelser var såna där feel-good-moments

Tänk om jag bara kunde ta alla såna, och klona dem. Då skulle jag lycklig dansa genom livet.

Idag har jag mått sikttttt igen fysiskt och psykiskt. På morgonen orkade jag inte göra nått så såg på tv till typ 2 o sen bestämde jag mig för att ta tag i mitt misslyckade liv och dra på mig träningsdojjorna, men jag mådde så illa att jag höll på o spy, kände det direkt jag klev upp ur soffan typ, men tänke inte ge mig, fan inte sprungit på för många dar nu. Hursomhelst gjorde den misslyckade rundan mig ännu sämre till mods.

Och mamma bara tjatade om "inget blir bättre av att du ligger här", "skaffa ett liv" osv. Och då bara brast det. Skaffa ett liv. Ett fucking liv. Ja, det känns som jag inte lever det liv jag ska, ´händer inget, så ja jag vill skaffa ett nytt liv. Tyvärr så går det inte, åtminstonde inte förrän den förbannade grantiden är över. Just nu hatar jag den jävla skolan mer än nått annat, och jag hatar att jag ska bo i öjebyn och gå där ett år till och inte är fri förrän då. "Ett år går fort", ja det är lätt att säga i efterhand. Före och Sådär halvägs in i terminen är det kanske mindre lätt. Och jag som hatar när tiden flyger fram, fortare och fortare ju äldre man blir.. vill inte mana tiden att ticka på mer än den gör, men kan inte förneka det. Just detta år kan gärna få flyga fram. Sen kan allt sakta ner igen. 

"Det känns som det liv jag egentilgen är ämnad att leva aldrig börjar"

Jag vet att jag måste börja hos mig själv. Precis som du säger, jag vet, bygga självkänslan. Men det gör så ont när du säger det, för det är så svårt. Ta tag i allt kommer att gå så mkt lättare sen. Och allt annat också. Det där med att skaffa ett liv menar jag. Allt jag vill ska hända i mitt liv, eller just i min ungdom kommer ju inte precis bara knacka på dörren en dag och fråga om jag vill joina.

Jag söker lycka i allt, men blir besviken gång på gång. Kommer bara på nått nytt som inte är bra, när det första löst sig. Det är ungefär som att kroppen vill att jag ska vara olycklig. Sen känns det som att alla val jag nånsin gör, blir fel. Jag ångrar mig bara efteråt. "det är skönt när man väl tagit ett beslut" - bullshit. What if it feels like every decision is wrong?

Jag hatar mitt liv. jag bara hatar mig själv ännu mer när jag tänker så. Dåligt samvete i samma stund. Jag är ung, frisk, jag har mat på bordet, vänner, familj, djur, det är sommarlov osv osv. Jag lever i sverige. Har det fan så bra igentligen. Har alltid velat vinna riktigt mycket pengar så jag kan donera några mille till dem som har det mindre bra, skaffa en fadder osv. Vad fan är det den här äckliga människan klagar på egentligen?

- fråga inte mig