Idag så har det varit en allmänt bra dag med kompisarna på skolan. Vi har skrattat en hel del. Blev inte ens trött på sista lektionen så jag höll på att somna! ( Det kanske delvis, eller ganska mycket berodde på att vi inte hade fysik utan mikrobiologi, men i alla fall).Jag gilla Kemi med Anki för jag KAN. annat är det på hennes makes lektioner då jag vill riva allt med siffror på i turen bitar.

- Vill du veta vad du fick på provet? 

- Jag vet redan.

- Dem andra fick ju veta det när du var borta och du har väll inte sett det?

- Nej, men jag har redan räknat ut vad jag fick på det *irriterad*

- Okej, men i så fall så är omprovet på onsdag....

Det var så humoristiskt men ändå väldigt irriterande. ALLA som är kvar i klassrummet behöver ju inte veta det. Att jag är misslyckad.

Det var det jag tänkte komma till; Varför måste alla bra dagar sluta dåligt? när jag kom hem fick jag värsta jag-är-sämst-i-världen-attack och deppade. självförtroendet ner nära noll och jag är en ful idiot. skrek och grinade på allt och alla. Men mest på mig själv förstås. När jag känner så vill jag bara göra illa mig själv. Men det tjänar ju ingenting till så jag råpluggade kemi istället för att känna mig lite mindre misslyckad. Som tur var kom  ju min kära mamma hem och kunde tala om för mig att jag inte är sämst i världen utan hennes idol. Det känns ju alltid lite bättre då. ibland vill jag bara vara sådär en 9 år och kunna krypa upp i mammas knä så allt blir bra. mamma <3